Våra mest underskattade bär


Det finns några höstbär som varje år liksom får mindre kärlek än de förtjänar. Två av dem växer dessutom i överflöd både vilt och i bostadsområdenas häckar: Berberisbär och aroniabär.

Ni vet de där underbara torkade bären som ofta ligger i riset i persisk matlagning? Det är berberisbär. Jepp, berberis, samma bärbuske som växer utanför snart sagt varje hus byggt på 70-talet. Nu finns det två sorters berberisbuskar hos oss: Äkta berberis är vanligast vild, och det är den du vill ha i maten. Häckberberis är den vanligaste odlad, och är visserligen inte giftig, men sägs vara rätt ointressant i matlagning (någon kanske har testat? Berätta gärna i kommentarsfältet här nedanför i sådana fall!) Du ser enklast skillnad på bladen: Den vanliga berberisen har 3 – 7 centimeter långa, tandade blad. Häckberberisen mycket mindre, 1 – 3 centimeter långa blad med släta kanter.

Sedan har vi de blåsvarta aroniabären, fadda i smaken råa, men utmärkta till sylter, marmelader, jos etc. Torkade brukar de säljas som hälsokost. Aronia är rätt vanlig som häck- och prydnadsväxt, ändå finns ingen tradition av att ta bären tillvara hos oss.

Allt möljigt om hur du torkar bär kan du läsa i bland annat Torkning av bär, frukt, grönsaker, svamp och örter av Sigri Sahlin (ISBN 91-27-02389-3).

Med trädgården som skafferi


Har du koll på hur mycket grönsaker du egentligen konsumerar? Och har du den minsta aning om vad som krävs för att framställa det du vill äta?

När jag började planera för en odlingsdel i vår trädgård var jag nyfiken på just detta. Istället för att starta med en nätt liten odling med några pallkragar och ett potatisland har jag därför involverat hela familjen i ett odlingsexperiment: Odlingssäsongen 2013 ska vi odla alla grönsaker vi vill äta.
Hur göra? Förra året grävdes ca 400 kvm av trädgården upp till en odling, indelad i 4-5 odlingslotter för ett växelbruk. I år har ytan testodlats för att samla erfarenheter. En av de viktigaste lärdomarna är att hela odlingsytan måste användas maximalt under hela säsongen, och för att lyckas med det krävs en bra plan.
Än så länge kan jag säga att jag inte stött på några särskilt stora överraskningar. Det är mycket jobb. Väldigt mycket jobb, skulle en del säga. Men otroligt stimulerande – och gott såklart.

Under hela årets odlingssäsong har vi ätit väldigt mycket mat som inte varit möjlig om vi inte odlat grönsakerna själva. Det är helt enkelt inte alla familjekockar som kan hämta nio olika sorters lök, prima asiatiska kålsorter, ekologiska svartrötter, underbar vitlöksblast och hejdlöst mycket annat gott som finns i ett trädgårdsskafferi just när man behöver det.

Förutom smakupplevelser och en personlig utmaning känner jag också stor glädje i att se mina barn, 3 år, 2 år och nyfödd, göra upptäckter bland grönsaker och jord. Hur en morot blir till och hur den lever sitt morotsliv i ett hål i marken med hjälp av komposterade bananskal och annat är inte självklara kunskaper. Att rent praktiskt kunna ge dem de erfarenheterna är jätteroligt! Dessutom provar de med stor entusiasm att äta det mesta. Senast har treåriga Otto två dagar i rad kastat sig över kronärtskockorna vid matbordet och gjort stor affär av hur goda de är.

I landen står kål och rotfrukter och väntar på höstens middagar. Vintersallat och spenat gror i sina fåror och komposterna matas med växter som gjort sitt för den här säsongen. Och jag letar recept på säsongsmat.nu, packar ihop de delar av odlingen som ska vila till nästa år och planerar för experimentets slutliga genomförande. Är du nyfiken på hur det går för oss kan du gärna följa Skillnaden af Sara på Facebook eller Skillnaden på Twitter.

En fin höst önskar jag dig.
/Sara Bäckmo