Färsfylld börek. Foto: Gabriella Terneborg, Djurens Rätt
Bland de recept som är i säsong just nu finns t.ex. en grönkålspaj, ett pakistanskt potatismos, en uppiffad rösti, och mycket annat.
Lägg gärna in dina egna favoritrecept också! Klicka på plus-tecknet högst upp på sidan. Om du vill få credd för dina recept, så logga in först!
Det finns några höstbär som varje år liksom får mindre kärlek än de förtjänar. Två av dem växer dessutom i överflöd både vilt och i bostadsområdenas häckar: Berberisbär och aroniabär.
Ni vet de där underbara torkade bären som ofta ligger i riset i persisk matlagning? Det är berberisbär. Jepp, berberis, samma bärbuske som växer utanför snart sagt varje hus byggt på 70-talet. Nu finns det två sorters berberisbuskar hos oss: Äkta berberis är vanligast vild, och det är den du vill ha i maten. Häckberberis är den vanligaste odlad, och är visserligen inte giftig, men sägs vara rätt ointressant i matlagning (någon kanske har testat? Berätta gärna i kommentarsfältet här nedanför i sådana fall!) Du ser enklast skillnad på bladen: Den vanliga berberisen har 3 – 7 centimeter långa, tandade blad. Häckberberisen mycket mindre, 1 – 3 centimeter långa blad med släta kanter.
Sedan har vi de blåsvarta aroniabären, fadda i smaken råa, men utmärkta till sylter, marmelader, jos etc. Torkade brukar de säljas som hälsokost. Aronia är rätt vanlig som häck- och prydnadsväxt, ändå finns ingen tradition av att ta bären tillvara hos oss.
Allt möljigt om hur du torkar bär kan du läsa i bland annat Torkning av bär, frukt, grönsaker, svamp och örter av Sigri Sahlin (ISBN 91-27-02389-3).
Det har varit en mycket brun vinter och vår in the life of Jessica Andersson. ”112 nyanser av brunt” skulle titeln till filmen om min vår heta. Men nu är sommaren snart här och det bruka blandas upp med grönt… och rött… och gult. Mmmmmums.
Jag bestämde mig någon gång i december för att jag bara skulle äta svenska råvaror under 2012. Det var naturligtvis för sent eftersom jag inte är en typ som ligger på knä och letar svamp och bär när det är säsong, utan köper det mesta på stormarknader. Är inte heller någon hipsterbonde med intresse för surdegar och pallkragar med morötter. Jag är en helt vanlig, inte särskilt välbärgad, konsument. Och skalar man bort allt som inte har ett garanterat svenskt ursprung (inklusive tillsatser och kryddor) bland stormarknadens produkter då är det inte mycket kvar. Har valt salt och socker som undantag.
Jag uppskattar att jag med det valet har tillgång till mellan 5 och 10 procent av utbudet. Max. Så jag gjorde det extremt svårt för mig själv. Exempel på saker som går bort är kaffe, korv och mjukt bröd. Kaffe odlas ju inte i Sverige och korv och mjukt bröd är två av alla saker där en eller flera ingredienser saknar ursprungsmärkning. Ta en tur bland hyllorna och se själv. Ta med ett förstoringsglas bara så du inte får ont i ögonen. Det står finstilt.
Och resultatet blev – brunt. Och beige. Och vitt med bruna toner. Kött, spannmål, mejeriprodukter, ägg och rotsaker är det inga problem att få tag på året runt. Inte heller lök. Gjorde mycket köttfärslimpa ett tag. Med potatismos. Rostade rotsaker. Helstekt nötkött. Havregrynsgröt. Filmjölk med äpple.
Vill dela med mig av ett recept som representerar det som har hållit mig på banan något sånär. Utmärkt råvara som är god i sig, frysta kryddor, smör och grädde. Kallar den Dillröding med SMÖR. Enjoy!
Men… trots smör och grädde (och lök). I april blev maten så trist att jag inte orkade hålla på. Under några veckor köpte jag snabbmat både en och två (och tre) gånger. Drack kaffe. Köpte potatissallad, mjukt bröd och vaniljyoghurt. Men nu sedan några veckor är jag tillbaka på banan igen – och det blir roligare och roligare för varje dag tack vare säsongen vi är på väg in i. Sparris. Tomat och gurka. Snart är jordgubbarna här. Och färskpotatisen… den sjukt goda lilla knölen gör den bruna vintern värd sitt tråkiga slit i väntan på den.
Varför gör jag detta då? Jo, det kan du läsa mer om på min blogg Bara Svensk Mat. Men det grundar sig bland annat i den äckelkänsla jag ibland får när jag går på en stormarknad. Måste vi verkligen ha alla dessa saker att välja på? Nej. Vårt samhällssystem som bygger på mer och mer konsumtion kommer inte alla hålla. Det är ett system på väg mot kollaps. Och när det kollapsat står vi där – utan inhemsk matproduktion. It wont do.
Tack till Säsongsmat för förtroendet att gästblogga!
Är detta en rimlig säsong för tomater i Sverige?
Julia Häggström, som pluggar på Naturvetenskapliga programmet i Örnsköldsvik, mejlade och ställde frågor om våra källor, till ett projektarbete hon håller på med. Jag tänkte att svaret jag skrev till henne kan intressera flera så här är det, något kortat:
Ambitionen är att fakta i artiklarna ska ha källhänvisningar (som här: http://xn--ssongsmat-v2a.nu/ssm/Sill), men jag vet att vi ibland slarvat med det. Vi ska skärpa oss!
När det gäller själva säsongsinformationen finns däremot inga källor, helt enkelt för att det är en bedömningsfråga. Vi väger samman miljöpåverkan, tillgänglighet och kvalitet i våra säsongsbedömningar. Om någon annan skulle göra samma bedömning skulle det se lite annorlunda ut. Här får man helt enkelt hänvisa till Säsongsmat.nu. Det tydligaste exemplet på hur olika det kan se ut är kanske tomat. Jämför vår bedömning i toppen av artikeln, med Maja Söderbergs längre ner i ”Majas klimatpyramider”. Hon har valt att starta tomatsäsongen så snart det finns svenskodlade tomater, medan vi väntar tills de kan odlas utan energikrävande uppvärmning av växthusen. Vi försöker vara konsekventa i bedömningarna, och göra dem intuitivt rimliga, men till sist får man ändå välja om man vill lita på dem eller inte, och hänvisa till Säsongsmats bedömning.
Som underlag brukar jag ibland kontakta folk i livsmedelsbranschen, t.ex. odlare och grossister, för att höra deras åsikt. På exempelvis SLU (lantbruksuniversitetet i Uppsala) finns också en del forskning, och bland kan man hitta ambitiösa livscykelanalyser (vad är bäst: odla tomater i växthus i Sverige eller köra dem med lastbil från Spanien?, och liknande frågor). Jag läser vad jag hinner och kommer över, ibland mer och ibland mindre (Säsongsmat är ett hobbyprojekt för både mig och Matti, så det är olika hur mycket tid vi kan lägga på det). Fråga gärna om det är någon särskild uppgift du undrar över!
Och tipsa gärna om bra källor, vill jag lägga till. Jag vet att flera av er som läser detta är livsmedelsproffs, som sitter på en massa bra vetande!
En liten påminnelse så här inför påsken bara: Ignorera bäst före-märkningen på äggpaketen!
För det första så står sig ägg betydligt längre än märkningen anger – omkring två månader i kylskåp. Numera används dock samma korta datummärkning i hela EU, och den är anpassad till de länder i Europa där ägg vanligen förvaras i rumstemperatur.
För det andra så är risken minimal att du får med ett dåligt ägg i maten utan att märka det, förutsatt att du har luktsinnet i behåll. Dåliga ägg avslöjar sig direkt på lukten.
Sedan finns förstås det gamla knepet att sänka ner ägget i ett glas med vatten. Flyter det upp till ytan är det dåligt och ska inte användas. Men enklare är som sagt att bara knäcka äggen ett och ett i en separat skål, och titta och lukta på det.
Helt färska ägg är för övrigt nästan omöjliga att skala, men det är en annan historia.
Det finns ju en riktig snårskog av miljömärkningar i butikerna, och ibland är det svårt att hålla koll på vilka som har en ordentlig kontrollorganisation bakom sig, och vilka som tillverkarna kan använda lite som de vill. Och det blir inte enklare av sådant här:
Det är Findus som hittat på något de kallar ”fish for life”, ett märke de själva sätter på sina produkter, och som enligt företaget betyder att fisken ”inte är utrotningshotad och […] fiskad enligt internationella lagar och regler”. Ett särskilt märke för fisk som är fångad utan att bryta mot någon lag, alltså.
I fiskdisken finns det egentligen bara två märken att hålla koll på: Krav och MSC. MSC-märket får finnas på fisk som godkänts av Marine Stewardship Council, en välrenommerad organisation som samarbetar med både fiskeindustri forskare. Organisationen har fått kritik för att vara för generös med märkningen, och det har ibland blivit debatt om att fisk från hotade bestånd fått MSC-märkning. Det finns dock aldrig någon anledning att köpa fisk som inte är MSC-märkt.
MSC-märket är fortfarande, skulle jag tro, mindre känt för svenska konsumenter än Kravmärket, och Findus vita fiskkontur på blå bakgrund kan vid första anblicken förvilla även den som är bekant med MSC.
Findus kommunikationschef Anna Broekman kommenterar via mejl märkningen så här: Vi inte nöjda med kommunikationen av vårt inköpsprogram. Därför ser vi just nu över hur kommunikationen kan förbättras och förtydligas. Som ett led i det används symbolerna numera aldrig bredvid varandra när vi utvecklar nya förpackningar.
Findus ska alltså se över märkningen, som bland andra Svenska Naturskyddsföreningen tidigare har pekat ut som ett exempel på ”greenwashing” i en rapport.
Anna Broekman skriver också i ett annat mejl att Findus har som mål att bara sälja MSC-märkt fisk i slutet av 2012.
En liknande fiskmärkning är för övrigt Domsteins miljøgaranti, ett grönt märke från norska Domstein med en stiliserad fisk och jordglob (längst ner på bilden ovan), som också det är företagets egna påhitt, och inte innebär någon extern kontroll.